Lyssnar på lite musik och står och tittar ut genom fönstret upp mot den klara stjärnhimlen och såg ett stjärnfall svepa förbi och plötsligt kom en gammalt minne upp.

 

Det var när jag var och besökte min syssling Therese och vi skulle gå till en park. Vi skulle ta med oss fika så vi ställde oss och bakade chokladbollar som vi tog med oss. Vi packade väskan och begav oss ut. Vi promenerade förbi alla hus i området och kom sen ner till den lilla parken. Vi gungade och hoppa, åkte rutschkana och allmänt skrattade och hade kul. Det var på vintern så det låg ett litet vitt lager snö på marken. Vi gick sedan ner till sjön och fotade lite. Vi var där i parken rätt länge så det hann bli mörkt.

 

Vi gick och satte oss på bänken och åt lite chokladbollar och la oss sedan ner på varsin sida på bänken och tittade upp mot stjärnhimlen. Vi låg och pratade om livet och allt det jobbiga i livet som fanns just då. Vi låg och sjöng lite låtar och kommer ihåg ett litet speciellt ögonblick. Vi började sjunga en fin låt Vem kan segla förutan vind och medans vi låg där och sjöng den så föll det 3 långa stjärnfall över oss. Inte samtidigt men under låten. Det ögonblicket var verkligen vackert!

 

Tänk att få uppleva något sådant igen!

 

En bild från parken vintern 2007