Tror jag mig känna dig.

 

På avstånd tror jag mig förstå.

 

Men din kyla är skrämmande.

Din tystnad bedövande.

 

Är du rädd?

Är du arg?

Är du kär?

 

 

Mardrömmen skulle vara att du inte är någonting. Än värre, att jag inte är någonting. För dig.

 

Tanken jagar mig; ”Hur når jag dig?”

 

Smärtan i mig begriper jag inte.

 

Är du så stark? Är du så kall? Är du upptagen?

 

På avstånd undrar jag; ”Hur får jag dig?”

 

Du förstår,

 

Jag tror att du har fel om mig. Jag tror att om du bara gav mig en chans att få förklara så skulle du bli förvånad. Jag tror att du behöver våga lita på mig. En kort sekund. Jag tror att du behöver våga stänga av vad du tror är förnuft. En kort sekund. Du kan inte förlora. För djupt inom dig känner du redan mig.

 

Men samtidigt, mardrömmen är att jag för dig är ingenting.

 

Så jag står på mina knän och ber, låt min mardröm bli verklig. Snälla, låt mig få veta. Låt mig få vakna.

 

Din tystnad tär. Ingen kan vara så kall. DU är inte så kall.

 

Och om min mardröm inte är verklig.

 

Snälla, var inte så tyst.

Tid är allt vi har. Men du måste våga ta ett steg. En mening räcker.

Men samtidigt, mardrömmen är att jag för dig är ingenting.

 

På avstånd är jag rädd. Rädd att du slutat tacka livet för att jag finns.